Det är, vid första anblick, lätt att tro att Rayman Fiesta Run (universal, 22 kr) är ett klassiskt plattformsspel med Ubisofts ursäkt till maskot, speciellt om du är en lite äldre gamer. Men Rayman Fiesta Run har, precis som Rayman Jungle Run (universal, 22 kr), mer med de mest hjärndöda Sonic-spelen att göra än med plattformshoppande med tungan rätt i mun. Det tilltalar säkerligen vissa.
Rayman samlar lums med sina vänner i Fiesta Run, på tokiga banor med gimmickiga teman, ofta tafatta sådana men sällan fula. Den uppskruvade musiken är barnsligt glad, lätt irriterande, men även medryckande. Det känns således igen, om du spelat Jungle Run, för det här är precis samma sak fast med mer dinglande i lianer och tokigare banor. Vilket, återigen, säkerligen tilltalar vissa.
Den främsta förbättringen i Fiesta Run jämte Jungle Run är att banorna är föredömligt korta, faktiskt så korta att det blir lite snopet ibland. Överlag är det dock en bra sak, och möjligheten till korta spelpass gör Fiesta Run väldigt lättåtkomligt.
Men så var det ju det där med spelglädje. En fånigt flinande Rayman i all ära, men Fiesta Run känns, liksom Jungle Run, gammalt väldigt fort. Det är tjusigt och välljudande, med enkel kontroll, men att kuta bana ut och bana in känns helt enkelt trist i längden. Detta trots bossbanor (mer springande) och spelets konstanta försök att lura dig till att tro att det finns något djup att tala om, oftast genom att skicka dig inåt i skärmen, låsa upp fjantiga karaktärer, eller desperat försöka få dig vilja köpa samlarkort i spelets shop.
Rayman Fiesta Run är ändå bättre än föregångaren, och det är ett småkul spel i mindre doser. Livslängden är dock kort, och det är inte utan att undertecknad hoppas på ett någorlunda mer seriöst försök från Ubisofts sida nästa gång.