Helt plötsligt skulle iOS 7 släppas. Jag hade ingen aning, men folk började twittra om det och visst fan påpekade min iPad detta också. Hurra! Framtiden är här. Ny design, nya funktioner, nytt, nytt, nytt. Vad kan gå fel?
1024×768 och iPad 2 kan gå fel!
Efter att ha försökt ladda ned iOS 7 i cirka fyra timmar lyckades jag äntligen. Men jag fick minsann inte installera det. Upprepade försök och ytterligare någon timme senare gick det igenom. Äntligen. Men vad fick jag för det? Skrikiga färger, bländande vitt, smal och grynig font samt fula mappar. Mappar som dessutom endast visar nio (!) ikoner per sida. Att endast använda 25% av skärmen till detta var en bra idé för att…? Att inte visa fler ikoner på en större yta och därmed även slippa bläddring var en dålig idé, för att…?
Och numera hackar gränssnittet när jag går från porträttläge till landskapsläge och vice versa. På iPad 2. Really?
Jag sitter här och funderar på vad jag egentligen fick som var så fantastiskt bra. Jag funderar fortfarande. Det här skulle ju vara bättre på alla sätt och vis. Något stort. Något jag säger “Wow!” åt. Istället fick jag en upplevelse som närmast för tankarna till fula, halvtaskiga alfa-versioner där man fortfarande experimenterar med design, färg och funktion.
Som jag ser det har jag numera tre val. Gråta, vänta på en iPad 2-anpassad uppdatering som aldrig kommer, eller köpa ny iPad med retinaskärm. Antagligen blir det det sistnämnda, men då gäller det att Apple får tummen ur och börjar presentera något intressant snart.